Hej igen. Nu är det hög tid att jag berättar vad som hände igår kväll när jag var i stallet. Jag och Sandra skulle rida ut tillsammans men jag hade bara hunnit in genom stalldörren så hörde vi höga hundskall som lät väldigt märkliga, det lät inte som någon glad hund iallafall. Vi gick ut genom stalldörren för att höra bättre och då insåg vi att det var både intensiva hundskall och väldigt höga människoskrik. Man kunde urskilja saker ur skriken, t ex "hon dödar henne". Jag blev alldeles kall i kroppen och vi bestämde oss direkt för att åka mot ljuden. Det var mörkt men jag gissade vilken gård de kom ifrån, jag visste att de hade hund där. Sandra körde och vi visste inte vad vi skulle vänta oss.

Det tog bara några sekunder att åka dit och först såg vi bara två människor. Vi kom som av oss och fattade först inte vad allt ståhej handlade om, men då såg vi. En ljus labrador låg blodig under en helt galen rottweiler som bet och bet mot halsen och strupen. Labben hade inte en chans att komma lös och de två personerna stod några meter ifrån, väldigt chockade skulle jag tro. Tjejen bara skrek och skrek och jag kände mig först lite paralyserad. Vi hoppade ur bilen, Sandra tog första bästa tillhygge som råkade vara ett par skor och kastade på rottweilern men den reagerade inte. Det var bland det värsta jag någonsin sett, rottisen bara slet och bet och slet och bet i den andra hunden och kastade den fram och tillbaka som en leksak. Då och då kunde man se den andra hundens ansikte och blick. Jag ville gråta men det fanns det ju inte tid till. Jag skrek att vi behövde en sopkvast eller något liknande, och Sandra fick något slags järnrör i handen av ägaren. Min första tanke var att vi bara skulle slå hunden så hårt det gick, men frågan var om hunden skulle vända mot en själv om man bara fick in en dålig träff? Sandra fick dock världens bästa idé och lyckades få in röret under halsbandet på rottisen, jag tog tag i röret på andra sidan och så lyfte vi upp hunden hängandes i halsbandet.

Den andra hunden kom då lös och reste sig! Ägarna fick in den i en bil och ganska snabbt efter det släppte jag min sida av röret eftersom rottisen kom glidande mot mig på röret. Plötsligt stod den läskiga hunden bara där och jag tror varken jag eller Sandra vågade röra en fena. Ingenting hände dock och jag ropade till de andra att stänga in den i huset fort som fan (jag var rädd!). De kom iväg fort till veterinären när rottisen väl var inlåst, tack och lov var det ju nära till Vännäs. Hunden hade ett stort sår där skinnet hängde löst, flera mindre sår runt halsen och en avsliten muskel. På kvällen när jag kommit hem ringde Sandra och berättade att hunden var nersövd och sydd men skulle klara sig! Hade vi inte fått bort rottisen så hade den garanterat dött, jag har aldrig sett något liknande. Imorse fick vi ett tackkort med en bild på den fina labben och det värmde i hjärtat, den hunden såg verkligen så underbart snäll ut. Det är läskigt att tänka att hade inte både jag och Sandra kommit samtidigt hade vi kanske inte kunnat göra något, jag vet inte hur jag hade reagerat om jag kommit dit ensam.. Ödet säger jag!
Johanna