Yttrtligare en släktträff på schemat alltså... Vad är det med flickvänner och deras släkter? I min släkt har vi inga mystiska träffar utan tydliga motiv. Det har ju hänt att någon bästämt sig för att gifta sig, att locka med öppen bar, och då är det klart man vill uppvakta det lyckliga paret och den där baren. Det har ju hänt att någon dött och då är det ju passande att man deltar i jordfästningen. Men det har ännu aldrig hänt att någon släkting, i regel av äldre modell föreställer jag mig, fått panikångest och slängt en pall släktträffs-inbjudningar på lådan. Om det beror på att ingen fört bok över släktens okontrollerade spridning eller att ingen bryr sig vet jag inte.
 
Å andra sidan är det nog konstigare att faktiskt ha släktträff. Speciellt om man knappt vet vem någon i sällskapet är. Om man inte bemödat sig att lära känna mer än några enstaka personer så är det ju bara barockt att anordna ett frosseri i lärakännande. Det enda man har gemensamt är att någon, sedan länge avliden person, hade en syster som hade en dejt som hade rött hår, vars säregna gener mirakulöst överlevde en rad befruktningar och så vidare. Man skulle lika gärna kunna spåra upp alla med telefonnummer som slutar med 26 och som någon gång haft en slöjdlärare vid namn Werner, bjuda till kalas och börja tokmingla.

En släktträff kan givetvis, precis som ett Werner-party bli supertrevlig och givande på alla sätt och vis. De få jag tagits med på tidigare har varit riktigt lyckade och givit mig en viss mersmak. Jag anser alltså inte att man inte bör ha släktträffar utan bara att det är lustigt att jag nu ska på ytterligare två utan att någonsin varit på en egen.

/ Andreas