Yes, jag har precis lyckats lokalisera min innebandyklubba. Ja, nu är det kanske så att jag ev. ska spela lite "innibandi" i helgen. Jag vet att Lars (M) kommer döpa om mig till något homoerotiskt i sin telefonbok men jag får väl leva med det. Detta är en del av min strävan att bli lite mer aktiv eller röra på fläsket om man föredrar att uttrycka det så. Till mitt försvar får jag väl säga att om jag haft lite fler sportiga vänner så skulle man kanske kunna välja en lite manligare aktivitet men nu tar jag gladeligen det som bjuds. Jag vet dock inte riktigt om jag bör se fram emot detta. Kommer det bli kul och kan det verkligen bli SÅ kul att det uppväger all den smärta som onekligen kommer på köpet? Det var ju kul när man lirade på UG på 1200-talet men mycket kan ha hänt sedan dess.

Det är allmänt kännt att jag är en hopplöst dålig förlorare eller snarare vägrar att förlora. Om man kombinerar den egenskapen med fruktansvärt dålig kondition, bukfettma och innebandy så måste resultatet garanterat bli smärtsamt. Om man dessutom kryddar med ett gäng barn (läs tonåringar), jag hatar att förlora mot barn, så börjar det uppskattade resultatet snabbt närma sig döden eller värre.

- Andreas